Sami Sjöberg

För många är dada en synonym för opposition, vilket var typiskt för varje avantgarderörelse. Till dadas måltavlor hörde värdekonservatism, institutioner och medelklassen. Men kritik mot det borgerliga samhället och konventionella estetiska principer var inte tillräckligt. Sådana bekymmer ansågs vara ytliga och till dadas ethos hörde att uppnå grundläggande förändringar i våra tankesätt.

På tiotalet syftade ordet politik ännu på vanlig partipolitik. Partipolitiken var dock en alldeles för knapp definition på dada, som egentligen var ett av de första försöken att politisera alla livsområden. Trots detta har dadas motstånd ofta tolkats som enbart humoristiskt. Bakom konstnärernas gäckande skämtlynne fanns dock en total kritik av rationalismen och vanemässiga världsåskådningar. Dada ville bokstavligen ifrågasätta allt – även sig själv.

I den dadaistiska visionen lever vi i ett samhälle där friheten är ytterst konstgjord. Ramarna för fria val är nämligen alltid förutbestämda och dessa reglerar vår syn på världen. Vi kan inte välja bort sådant vi är omedvetna om. Det är som att stå vid en godishylla och bara få välja bland de gula karamellerna utan att veta vilka andra sorter det finns. “En vardagsmänniska hade bara den förmåga som slumpen hade klistrat på hans huvudskål, på utsidan, hjärnan var tom”, skrev Raoul Hausmann.

Ett sådant ethos lägger grunden för nya och alternativa former av gemenskap, moraluppfattningar, könsroller och sätt att uppleva världen. Dessa framhäver hur lätt det är att socialiseras till samhällets regler och hur svårt det är att vända denna process. Enligt en anonym dadaist måste man först ”glömma sitt kön som sitt fosterland och älska intet, eftersom själar och kossor luktar likadant”.

Dadas utopi var uppenbart ambitiös. Sensmoralen är dock grundläggande: man ska vara mer öppen för olika slags idéer, lösningar, kulturdrag och folk. Dadaisterna var ändå inte alltid själv de bästa exemplen på detta livssätt, som är väldigt dada i sig. Till exempel genomgick Ball näsplastik i fruktan för att bli misstas för en jude.

Självironi var ett sätt på vilket dadaister hanterade utanförskap. ”Judarnas skuld för världskriget, revolutionen och utjämnande vädereffekter” var titeln på Walter Mehrings sarkastiska inlägg i en dadaistisk satirtidning år 1919. Mehring var själv judisk och frustrerad på den samtida antisemitismen i Tyskland. Tyvärr låter hans besvikelse över främlingsfientligheten alldeles för bekant i dagens läge.

Till skillnad från aktuell immigration berodde en hel del av det upplevda främlingskapet i dadas fall också på konstnärernas egna val. Till exempel den rumänska Tristan Tzaras konstnärliga aktiviteter och smädesskrifter bedömdes som ”utländska” både i hans hemland och i Schweiz dit han emigrerade under kriget. Dada var kosmopolitiskt och hörde samtidigt inte hemma någonstans.

 

Helsingfors dada

Som kosmopoliter odlade dadaisterna ihärdigt flerspråkighet och internationella kontakter. Utöver de ovannämnda huvudrörelserna dök enskilda grupper upp bland andra i Georgien, Jugoslavien, Italien, Rumänien och Ryssland. När Parland-översättaren Johannes Göransson för några år sedan föreläste om ”Helsingfors dada” blev flera finska akademiker förbryllade – det fanns ju ingen dada i Finland, eller?

Man hör ibland att finlandssvensk modernism införlivade dadas formella egenskaper men aldrig var dada i ordets kontinentala mening. Författarna Hagar Olsson, Gunnar Björling och Henry Parland tog dock intryck av dadas grundsyn på journalen Quesegos sidor. I Finland var dada först och främst ett kortlivat litterärt fenomen.

Ur vårt nutida perspektiv fungerar dikter som Björlings ”4711 universalistisk dada-individualism” bäst som ett slags pastischer på Cabaret Voltaires radikala alster. Textens grammatiska uppror, ofullständighet och flyktighet är ändå onekligen dadaistiska och pionjärmässiga i det finlandssvenska sammanhanget. Man måste också lägga märke till hur relativt ointresserad Björling var av detta sammanhang när han propagerade för en universal individualism.

 

Triumf eller nederlag?

Idag dokumenterar flertaliga publikationer och utställningar hur dada mötte estetiska utmaningar, främlingshat, krigshets och ojämställdhet under det första världskriget. I den nutida Cabaret Voltaire firas dada hela året med diverse performanser, filmvisningar och exposéer.

Annars verkar dadas New York-version – konstnärer Marcel Duchamp och Man Ray som utnyttjade skamlöst amerikansk marknadslogik inom konstbranschen – ha lyckats med sin agenda. Konstinstitutionen har absorberat dada som historisk rörelse och den har blivit en källa för konsumtionsprodukter. I varje museibutik hittar man häften, pennor, muggar, musmattor och kläder där ordet ”dada” står som ett tomt varumärke. För dem som är redo att satsa lite extra på originalitets pseudoheliga aura, finns det armbandsur utrustade med pyttesmå bitar av ursprungliga kabaréaffischer. Med Parlands ord handlar det om ”idealrealisation”.

Sådana varor har självklart lite med dadas grundsyn att göra. Precis därför har dada lyckats. Den synliga nivån kan tämjas, men inte viljan att ifrågasätta det vardagliga livet i samhället. Dada kan inte heller placeras på en politisk skala mellan vänster och höger för dadas ethos står utanför alla bipolära system. Pågående forskning och växande intresse för dada visar att grundsynen är aktuell – värdekonservatismen och nationalismen har nämligen inte försvunnit någonstans.

Dada är bara ett av många möjliga namn för motströmstänkande. Den handlar om fortlöpande kartläggning av livet, människans omgivning och potential. Dadas syfte är att lära oss föreställa oss nya alternativ oberoende av rådande strukturer. I den betydelsen är dada ”det stora nejet” som alla borde säga minst en gång i livet. Nej med ett brett leende.

 

 

Texten är en bearbetad och förkortad version av en kulturessä som utkom 31.1.2016 i Hufvudstadsbladet.